mariekexxet

Det såg precis ut som att hon sov.
Hon låg som hon ofta gör när hon sover, med huvudet nedlagt mellan framtassarna.
Så fin hon var.
Skillnaden den här gången mot för alla andra är att hon inte tittar upp.
Hon har tagit sitt sista andetag.
Det var så overkligt att se henne.
Så lugnt och fridfullt.
Jag bara satt och väntade på att hon skulle snegla upp med ögonen som hon brukar göra.
Men hon gjorde inte det.

Det värsta var inte när hon tog sista andetaget.
Det värsta var när jag skulle gå därifrån och veta att jag aldrig skulle få se henne i livet igen.
Jag visste att det var sista gången jag fick känna hennes päls, se hennes bruna ögon, och känna hennes närhet.

Jag vet att det var det bästa jag kunde göra för henne.
Tiden var inne.
Det är den förmånen vi har som mattar och hussar, att kunna hjälpa våra vänner att få ett värdigt liv.
Och ett värdigt slut.
Men det är det svåraste beslut jag nånsin tagit.
Vi var inne på vårt 10:e år tillsammans.
Jag hade bara bott en månad här i huset innan Molly flyttade in.
Saknaden är och kommer att bli enorm.

Det är inte längre någon som kommer fram bakom husknuten och sträcker på sig och viftar på svansen när man kommer hem.
På morgnarna är det inte längre någon som dunkar(viftar) med svansen i golvet på morgonen när man är på väg ner för trappan.
Det är inte längre någon som kommer och tröstar, kryper upp i knät (försöker med sina 50kg) och slickar mig i ansiktet när jag är ledsen.
Kommer aldrig mer få se henne springa över åkern när hon rymt från mamma och pappa för att springa hem till Mom.
Men det finns kvar i våra minnen.
Molly finns kvar i våra minnen och kommer alltid att göra.

Fick hem brevet igår att jag kunde få hämta stoftet efter henne.
Det tog hårdare än vad jag hade räknat med.
Nu är det så definitivt.
Jag kommer aldrig mer få känna hennes mjuka päls, eller klia hennes gulliga nos.
Jag vet att hon slipper lida mer, och jag vet att hon fick leva ett långt och bra liv på landet, där hon har fått springa fritt. Hon har fått gått ut och in i stort sett hur hon velat. Jagat nån hare eller räv då och då, eller gått över till grannen och sett efter vad dom har för sig.
Hon har haft ett bra liv.
Fritt.
Hon har gett så otroligt mycket glädje till mig och alla runtomkring henne, även om hon kunde va en liten surtant ibland.

Men det har man ju rätt att vara, även när man är hund.

Jag vet att hon har det bra där hon är nu, med friska ben, och där hon slipper otäcka smällare och åska..
Det känns nog så bra det kan i en sån här situation eftersom jag vet att jag gjort det så bra jag kan för Mollys skull.
Saknaden vi känner för henne kommer man inte ifrån, och huvudsaken är att man vet att Molly fick leva gott med livskvalitet så länge hon var i livet.

Sov Gott  Älskade vän, Älskade Molly.
Du kommer förevigt att finnas i våra hjärtan.




Mollys sista dag var vi till Stensjön och simmade.



Blev lite trött efteråt.