mariekexxet

Sitter just nu vid bordet i köket, tårarna rinner och jag tycker lite synd om mig själv igen.
Jävla pissrygg, varför ska jag behöva ha problem med den för när det är så mycket jag vill göra..
Jag tycker om mitt jobb, längtar dit och till mina underbara kollegor, jag vill åka till parkbadet och träna igen och basta som jag mår så bra av, jag vill åka bräda i Kungsberg nu när solen skiner, jag vill kunna sota skorstenen och skotta snö.. Fy fan va ja är less

Jag Gör så gott jag kan och hittar på roliga, mysiga saker men det är en jäkla omställning från att ha full fart för det mesta med jobb, träningar och att kunna klara sig själv till det här, klarar ínte ens att fylla på pellets eller dammsuga själv =(
Jag är ju van att klara mig själv i stort sett med det mesta, känns inge kul alls det här.
Jag kan inte böja mig utan att stödja mig, kan inte sitta för länge och inte lyfta tunga saker.

Det har ju trots allt blivit mycket bättre, nu blir jag inte klarvaken på nätterna så fort jag ska vända mig för att jag inte kan ta mig runt, jag kan resa mig upp utan vidare även om det känns hela tiden..
Dessutom får jag grymma benmuskler eftersom jag gör benböj så fort jag ska göra nåt som jag inte kan göra stående ;0)
Ska prata med sjukgymnasten imorgon och hoppas jag får börja träna lite mer.
Är livrädd också att jag ska förstöra nåt, för det kan ju faktiskt bli värre än vad det var när det var som värst.
Höll bokstavligen på att rasa ihop för det gjorde så ont, önskar inte min värsta fiende detsamma.
Stavgången har nog hjälpt mig en del iaf, känns bra mycket bättre på bara några dagar, så det verkar då gå åt rätt håll!

Ska ut en sväng nu med, jag ska göra ALLT jag kan för att det här ska bli bra så fort det bara går!