Vilken tur. ..
Ännu en "uppförsbacke" besegrad :)
Bra tungt uppför men brukar intala mig själv att så länge jag kan andas så måste jag ju orka lite till, och det har funkat hittills även om man tror att stunden är kommen.
Man orkar så mycket mer än man tror.
Och även om det är jobbigast att ta sig upp så är det fasen ingen lek när man ska ner igen å de ska Man ju nån gång.
Jag har både skrikit, hållt andan och haft gråten in halsen när jag ska ta mig ner för branta steniga grusvägar eller stigar.
När jag sen nästan är nere och inser att jag klarat livhanken så brukar ja istället få en smärre skrattattack.
Nerverna som släpper då antar ja :)
Kommentarer
Trackback
