mariekexxet

I hela mitt liv har jag haft mer eller mindre svårt att göra mig av med saker.
När jag var liten samlade jag bl.a på tvålar och suddgummin.
Prydnadssaker låg också högt på listan och eftersom den regeln "en grej in-en ut" inte gällde då så är det ju inte svårt att räkna ut att det till sist blir en del grejer.
Detsamma har gällt kläder.
Men för något år sedan hände något, och det var i samband med att jag fick tag i en bok "Rensa i Röran" med Feng Shui.
Då blev det ändring i fröken Södergrens pryl-och-materialist-hjärna.
I samma veva Öppnade mamma sin Loppis och det kunde ju inte bli mycket bättre tajming.
Jag har rensat ur jättemycket grejer och jag kan säga att det känns som en lättnad att göra sig av med grejer man inte sätter något värde på, saker som bara finns till, till ingen nytta eller glädje.
Och det fantastiska med Loppisar är ju att det finns andra som blir glada för just de saker inte en annan vill ha.
Det har ändå varit en process, och är det fortfarande.
Vissa grejer är självklara att göra sig av med, och vissa saker är mer tveksamma, men när man ett halvår senare går igenom samma saker är det ganska så ofta man känner sig redo att skicka iväg även det.

Ibland har jag stått och titta in i mina klädgarderober och tänkt att om man inte behövde bry sig i hur man såg ut eller om kläderna är lite slitna så skulle jag aldrig nånsin behöva köpa ett klädesplagg mer.
Känns rätt sjukt egentligen, och vilket slöseri med pengar och miljö det är med allt överflöd av grejer vi människor har omkring oss.
Men i samhället idag vill man ju ha fint, både på sig själv och hemma även om det är egentligen är rätt synd och känns ganska ytligt om man tänker efter.
Det finns ju andra saker som man tycker borde värderas högre och vara viktigare, som t.ex att leva i nuet, vara nöjd med att man får vara frisk och hel och ha mat på bordet och tak över huvudet, och att man har varandra.

Djupa inlägg nu men jag tycker samhället blir mer och mer ytligt och det skrämmer mig lite....